emeliemelie.blogg.se

Jag sitter fullt påklädd en mil ifrån min födelseort, min barndomsby - byn där jag växte upp, där jag blev Emelie. En mil från vårgrusiga trottoarer som jag lärde mig cykla på för mer än tio år sedan. En mil från lägenhetens parkettgolv som jag tog mina första steg på. Parkettgolvet som jag trampat runt på medan de beiga tapeterna beskådat hur jag växt var dag som människa medan jag kallat detta för hem. Från att ha växt i mammas mage tills jag fyllde sexton var denna lägenhet mitt hem. Från att vara den enda utav vänner, släktingar och familj som aldrig flyttat, bytt boende, omgivning, aldrig packat ner mina saker från ett gammalt ställe till ett nytt hem - från detta tog jag för nästan exakt ett år sedan mina spillror av mitt trasiga inre och chansade allt på att bygga upp ett nytt liv sextio mil härifrån, tillsammans med J. 

Med iver, förhoppningar och nytt mod började jag packa ihop mina saker från mitt flickrum efter att ha fått beskedet om att J skrivit på kontraktet för vår tvåa vid Hantverkargatan i Landskrona. Platsen där jag skulle sväva på rosa moln och återfinna glädjen till livet, platsen som också skulle få mig att lägga mig naken storgråtandes på toa med J's armar runt mig. 

 

Nu sitter jag här i vår sommarstuga och tittar ut över gräsmattan som jag sprungit barfota på som liten. J sover i samma säng som jag låg stortjutandes i när ångesten åt mig inifrån och ut, när dödsångesten jagade mig fram till stupet och jag föll för att förlora mig i den där hemska, smärtsamma, kalla tomheten. Vi sover bredvid varandra tätt intill där alla dessa känslorna ägt rum, men idag är jag fylld med tusen gånger mer styrka än då, styrkan över att kämpa för att övervinna all ångest. Jag har kraften att hela tiden kämpa för att behålla livslusten och en gång för alla övervinna den där förbannade jävla ätstörningar som bärt allt för många skepnader sen en lång lång tid tillbaka, inte minst orsakat allt för mycket smärta. 

Jag är fullt påklädd, men känner mig ändå så naken. Inte längre tom. Bara naken. Naket, ärlig mig själv. Jag kan till och med kasta små brödsmulor av kärlek till mig själv så som jag och pappa gjorde för änderna när jag var liten. Det är inte mycket, men ett obeskrivligt stort steg för vägen jag vandrar på. 

Att jag idag, bara ett år efter min största livskris där tvivlandet på värdet av min egna existens dominerade så gott som all tankekapacitet hos mig och saknaden utav meningen med livet var beredd att ge upp totalt och bara försvinna, kan möta motgångar med ett något större förnuft och något större lugn är en seger så löjligt lyckofylld för mig att det är svårt att förstå.

 

Jag vill aldrig mer låta rädsla hindra mig.

Jag vill aldrig mer hålla tyst om vem jag är eller varför jag idag är den jag är. 

 

Sedan jag var tretton har jag svältit mig själv tills den grad att jag svimmat i duschen. Färgat tröjor blodiga med näsblod på grund utav hjärntrusten jag drabbades av från den hårda svälten. Jag har överdoserat extrema mängder laxermedel med resultatet av att jag suttit vaken på toaletten ensam om nätterna med magknip som fått mig att fundera på om det är såhär jag kommer att dö. Jag har tränat så hårt att mina ben vikt sig. Jag har kräkts tills magsyrarna vridit om magen tiotals varv av smärta. Jag har kräkts tills jag såg blod. Jag har kräkts tills jag nästan svimmat i mina egna spyor. Jag har skärt mig. Jag har legat på golvet och galltjutit av ångest. Jag har bett för mitt liv. Jag har hatat mig själv. Jag har druckit för mycket med allt för fel inställning. Jag har träffat mängder av killar.

 

Allt bakom ett sorglöst leende som inget annat hellre hade velat brista ut tillsammans med tårar.

 

Jag är bara sjutton, än är jag inte säker på vad jag vill göra i framtiden mer än att helhjärat gå in för att bli frisk och fri med K's hjälp hållandes i J's hand med familjens stöd i ryggen och mina fina vänner vandrandes med vid sidan om redo att ta emot mig om och när jag faller, precis som jag skulle göra för dem.