Buzz - paket!
Äntligen fått mitt paket från buzzador!
Veet var det denna gången, funkade kanon på både mig och E. Babylena ben, utan några som helst reaktioner på produkten, jag som i normala fall är så känslig. Toppen :-)
Vem jag var, vem jag blev, vem jag är
Jag sitter fullt påklädd en mil ifrån min födelseort, min barndomsby - byn där jag växte upp, där jag blev Emelie. En mil från vårgrusiga trottoarer som jag lärde mig cykla på för mer än tio år sedan. En mil från lägenhetens parkettgolv som jag tog mina första steg på. Parkettgolvet som jag trampat runt på medan de beiga tapeterna beskådat hur jag växt var dag som människa medan jag kallat detta för hem. Från att ha växt i mammas mage tills jag fyllde sexton var denna lägenhet mitt hem. Från att vara den enda utav vänner, släktingar och familj som aldrig flyttat, bytt boende, omgivning, aldrig packat ner mina saker från ett gammalt ställe till ett nytt hem - från detta tog jag för nästan exakt ett år sedan mina spillror av mitt trasiga inre och chansade allt på att bygga upp ett nytt liv sextio mil härifrån, tillsammans med J.
Med iver, förhoppningar och nytt mod började jag packa ihop mina saker från mitt flickrum efter att ha fått beskedet om att J skrivit på kontraktet för vår tvåa vid Hantverkargatan i Landskrona. Platsen där jag skulle sväva på rosa moln och återfinna glädjen till livet, platsen som också skulle få mig att lägga mig naken storgråtandes på toa med J's armar runt mig.
Nu sitter jag här i vår sommarstuga och tittar ut över gräsmattan som jag sprungit barfota på som liten. J sover i samma säng som jag låg stortjutandes i när ångesten åt mig inifrån och ut, när dödsångesten jagade mig fram till stupet och jag föll för att förlora mig i den där hemska, smärtsamma, kalla tomheten. Vi sover bredvid varandra tätt intill där alla dessa känslorna ägt rum, men idag är jag fylld med tusen gånger mer styrka än då, styrkan över att kämpa för att övervinna all ångest. Jag har kraften att hela tiden kämpa för att behålla livslusten och en gång för alla övervinna den där förbannade jävla ätstörningar som bärt allt för många skepnader sen en lång lång tid tillbaka, inte minst orsakat allt för mycket smärta.
Jag är fullt påklädd, men känner mig ändå så naken. Inte längre tom. Bara naken. Naket, ärlig mig själv. Jag kan till och med kasta små brödsmulor av kärlek till mig själv så som jag och pappa gjorde för änderna när jag var liten. Det är inte mycket, men ett obeskrivligt stort steg för vägen jag vandrar på.
Att jag idag, bara ett år efter min största livskris där tvivlandet på värdet av min egna existens dominerade så gott som all tankekapacitet hos mig och saknaden utav meningen med livet var beredd att ge upp totalt och bara försvinna, kan möta motgångar med ett något större förnuft och något större lugn är en seger så löjligt lyckofylld för mig att det är svårt att förstå.
Jag vill aldrig mer låta rädsla hindra mig.
Jag vill aldrig mer hålla tyst om vem jag är eller varför jag idag är den jag är.
Sedan jag var tretton har jag svältit mig själv tills den grad att jag svimmat i duschen. Färgat tröjor blodiga med näsblod på grund utav hjärntrusten jag drabbades av från den hårda svälten. Jag har överdoserat extrema mängder laxermedel med resultatet av att jag suttit vaken på toaletten ensam om nätterna med magknip som fått mig att fundera på om det är såhär jag kommer att dö. Jag har tränat så hårt att mina ben vikt sig. Jag har kräkts tills magsyrarna vridit om magen tiotals varv av smärta. Jag har kräkts tills jag såg blod. Jag har kräkts tills jag nästan svimmat i mina egna spyor. Jag har skärt mig. Jag har legat på golvet och galltjutit av ångest. Jag har bett för mitt liv. Jag har hatat mig själv. Jag har druckit för mycket med allt för fel inställning. Jag har träffat mängder av killar.
Allt bakom ett sorglöst leende som inget annat hellre hade velat brista ut tillsammans med tårar.
Jag är bara sjutton, än är jag inte säker på vad jag vill göra i framtiden mer än att helhjärat gå in för att bli frisk och fri med K's hjälp hållandes i J's hand med familjens stöd i ryggen och mina fina vänner vandrandes med vid sidan om redo att ta emot mig om och när jag faller, precis som jag skulle göra för dem.
Praktik
Helt plötsligt blev jag en sån där.. avslappnad och harmonisk människa. Dricker kaffe medan jag låter fantasin flöda samtidigt som Håkan sjunger högt för mig.
Inne på andra veckan utav praktiken, trivs oehört bra - hysteriskt bra handledare och fina människor vart man än ser sig om. Ibland är det tillåtet att stanna upp och andas in, lagra allt det fina för att sedan kunna plockas fram under snårigare stigar.
Innan jag lägger mig för att gå upp till klockan fem då jag börjar jobba redan vid sju imorgon ska jag avsluta novellen och sen ta en kvällspromenad vid havet.
Början
jag är liten och sitter hoppkurad mot min mammas arm, i det lilla kapellet bär alla svart för att sörja en människa som inte längre kan älskas i dess fysiska form. Inga fler värmande kramar, inga fler värmande leenden som letar sig in i hjärtat hos oss som samlats idag. Begreppet aldrig någonsin igen fick ett ansikte för mig bland alla dessa människor. Hon låg livlös i den stängda kistan medan livet fortlöpte för människor som inte fört någonting gott till mitt åtta åriga liv. Min mormor, min bästa vän, min bortflykt från verkligheten var helt plötsligt inte längre verklig. Allt vi gjort tillsammans skulle förbli vackra minnen utan fortsättning. Hon skulle aldrig någonsin smeka min kind, aldrig någonsin plåstra om mitt knä, aldrig någonsin mer torka bort mina tårar.
Jag minns hur jag kände skam för att gråta, mormor ville inte att man skulle vara ledsen, men hur håller man tårarna tillbaka när den som målat solskenet på ens himmel helt plötsligt är borta, för alltid? Mina tårar sprutade utan slut, snoret rann medan mamma snöt mig i hennes tröja och strök mig över pannan. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig upp och ner av gråtens rörelser, tillsammans sa vi adjö till en bit av oss själva samtidigt som prästen pratade om hur mormor nu blev till något annan, någon annanstans.
Hur ska man kunna bli hel igen när saknadens enorma smärta splittrat ens inre i tusen bitar? Våra hjärtan grät blod den dagen, vi grät tills känslan av att inte kunna gråta mer, men insikten om att inte bli omfamnad utav den människa som format oss och skapat möjligheterna att känna lycka, lyckades pressa fram fler tårar.
Livet går vidare, men de tusen bitarna i ens inre har blivit till glassplitter som strötts ut som strössel över glass vilket gör vägen smärtsammare att gå. För mig som åttaåring var distansen från att ha lärt sig att cykla inte lång och nu skulle jag helt plötsligt lära mig gå en mil lång väg full utav vassa glasbitar. Så jag ramlade, jag föll gång efter gång efter gång tillbaka till mammas famn, samtidigt som denna vägen skulle vandras så knackade puberteten och tonåren på dörren. Lite för mycket utav allt på samma gång skapade ett kaos i mitt trötta huvud som fortfarande var ett barns tankar och jag stupade framlänges, där någonstans föddes början till min ätstörning, då jag kröp över grossat glas vilsen, sörjande med vetskapen om att jag snart skulle bli vuxen
Jag minns hur jag kände skam för att gråta, mormor ville inte att man skulle vara ledsen, men hur håller man tårarna tillbaka när den som målat solskenet på ens himmel helt plötsligt är borta, för alltid? Mina tårar sprutade utan slut, snoret rann medan mamma snöt mig i hennes tröja och strök mig över pannan. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig upp och ner av gråtens rörelser, tillsammans sa vi adjö till en bit av oss själva samtidigt som prästen pratade om hur mormor nu blev till något annan, någon annanstans.
Hur ska man kunna bli hel igen när saknadens enorma smärta splittrat ens inre i tusen bitar? Våra hjärtan grät blod den dagen, vi grät tills känslan av att inte kunna gråta mer, men insikten om att inte bli omfamnad utav den människa som format oss och skapat möjligheterna att känna lycka, lyckades pressa fram fler tårar.
Livet går vidare, men de tusen bitarna i ens inre har blivit till glassplitter som strötts ut som strössel över glass vilket gör vägen smärtsammare att gå. För mig som åttaåring var distansen från att ha lärt sig att cykla inte lång och nu skulle jag helt plötsligt lära mig gå en mil lång väg full utav vassa glasbitar. Så jag ramlade, jag föll gång efter gång efter gång tillbaka till mammas famn, samtidigt som denna vägen skulle vandras så knackade puberteten och tonåren på dörren. Lite för mycket utav allt på samma gång skapade ett kaos i mitt trötta huvud som fortfarande var ett barns tankar och jag stupade framlänges, där någonstans föddes början till min ätstörning, då jag kröp över grossat glas vilsen, sörjande med vetskapen om att jag snart skulle bli vuxen
Jag tror att jag har gjort det! Jag gjorde det, efter att ha funderat och funderat fram och tillbaka, bråkat med mitt tvivel och min vilja.. så lyckades jag plötsligt skriva det, början, början på boken. Min bok! Äntligen, jag är på väg!
Hemma
Hallåja!
<3
2013
Nu är det tomt och tyst här hemma. Familjen åkte hem klockan nio imorse medan jag låg utslagen i fotändan eftersom att J låg millimeter nära mig med en hand i ansiktet. J ligger och vilar och jag ska ta tag i ett berg med skolarbete känns det som.. Men de går nog bra.
Nyår blev fint.
Stormen är över
Natten spenderades hos I så jag slapp sova själv i ovetenskapens oro. Hur fint som helst av na och hennes mamma att tvinga med mig hem till dem så att jag fick tänka på annat.
Det är bättre med J och op har gått bra. Var och hälsa på idag, han hade varit upp och gått två gånger innan mig och gick en gång när jag var där - en kämpe är han min fina fina pojk! ♥
Jag måste bara säga att jag har världens bästa vänner. C & I mötte mig i lund igår, vi åkte till Nova där vi åt och pratade om mest ingenting som hade betydelse. C fick stå för mycket roligt eftersom att han är den som har något som inte vi har ;-D
Nu hoppas jag på en bra kväll utan överaskningar. Jag hade tänkt ringa J och kanske även åka in en sväng. Helgen väntas bli lugn med julafton på sjukhuset tillsammans med käraste och tjejmiddag hos E för att fira henne. Finfina E!
Hallåja!
Bella tar blodprov på mig.
Livet rullar på, skola, plugga, gymma, kompisar. Mycket innan jul - precis som det ska vara!
Slutar redan på torsdag. Allt har gått så fort, vart tar dagarna vägen?! Har inte riktigt kopplat ännu.. Antar att det bara är ett tecken på att livet är bra och vardagarna så pass roliga att de flyger iväg :)
Livet andra sidan Sverige
Ooohoho!
Härlig träningsverk idag! Fyfan så otränad man kan vara, rätt hemskt. Imorgon kör vi igen! Skulle egentligen till Emporia, men både jag och E va rätt trött haha.
JUL!?
Vår fina adventsljustake och fina fönster i hallen. Det börjar bli jul hemma hos mig! Jag fick lite tidspanik när Ikea och alla andra affärer började sälja julsaker, kände att jag halkat efter i tiden och drog med mig J på julstämning i november.
Men fint är det, och finare kommer det bli.
Å nu är hallen så gott som klar! Bara lite små fix. En bild räcker eftersom att det är pinsamt stökigt, prioriterar att plugga idag - är ju sjuk.
Trivs så i vårt fina hem. ;D
I will lead you home
HEMMA! Hittar massa gamla roliga bilder.
Ett bad och sen träffa bästa bästa bäääääääääästa S. ♥
Jungrubröst & hallonbåtar
När saker blir konkret på att man faktiskt kan så då jävlar känns de bra. P har rättat svenskan utan några anmärkningar.
Veckan har gått fort som bara den, trots att det kändes som fredag hela dagen igår. Brandlarmet gick på öppningen av Emporia å så vidare.. Veckan har gjort sitt, men det hindrar en inte från att ha kul iaf :)
Emelia-Eveline - juni 2011
Att man kan se så glad ut och känna något helt annat inom sig.
Om jag skulle säga att jag förtillfället lider utav ett lätt illamående, skulle jag ljuga. Jag skulle ljuga så ofärskömt mycket. Om jag dessutom sa att mitt liv är i balans just nu skulle jag ljuga så pass mycket att jag lika gärna kunde ha påstått att jag var det lilla minsta söt. Vilket jag aldrig har varit, någonsin.
Jag mår så illa. Har så ont i magen. Mår så dåligt.
Äckelkänslorna tar död på mig och slår mig i spillror där ute på landets toalettgolv. I de blått inredda badrummet ligger jag på golvet och funderar ut hur jag ska överleva livet under de sena kvällarna. På landet finns ingen vanlig toalett. På landet kan man inte kräkas. På landet äter jag bara i kolosala mängder. Jag äter tills jag gråter. Jag gråter tills jag bestämmer mig att aldrig någonsin mer äta. Jag äter inte förens jag går ner två kilon. Sen äter jag, och äter. Tills jag står på vågen och får svindel utav ångestvågen då jag inser att jag åter är tillbaka på samma vikt, två kilo upp, två kilo ned. Mitt liv är en enda misär, en oerhört tragisk historia. En enda lång historia med massa ångest, sorg och skam. Ibland är jag glad. När solen skiner ler jag, när solens strålar värmer mig brukar jag skratta.
När jag går bredvid mitt solsken är jag varm i hjärtat. När jag håller bästa väns hand flyger ångesten ur mitt bröst. När jag kysser min fina fylls hjärtat av kärlek och bröstet av hopp. När jag sover bredvid min fina drömmer jag om lyckliga dagar. När jag återigen är ensam kommer smärtan och mörkret.
Jag är hemma nu. I den där tomma lägenheten med tiden som står stilla. I den där lägenheten där verkligheten inte lyckats tränga sig in. Det är ganska tryggt här. Det passar mig alldeles jättefint att leva utan det verkliga livet bara för en stund. Jag hade gärnat stannat här. Jag hade förmodligen stannat uppe och kräkts hela natten. Leget naken i badkaret och tjuvkikat på min kropp tillsammans med skammens tydliga närvaro. Så hade jag suttit uppe och skrikit till en massa Håkan sång. Kanske hade jag sovit två eller kanske tre timmar. På morgonen hade jag sprungit till apoteket och köpt Dulcolax, sen hade jag proppat i mig en massa tabletter. Så hade jag stannat här hemma en natt till. Nästa dag hade jag fått panik och ringt efter A att hämta mig så hade jag sprungit in på toa och vägt mig.. ute på landet.
Men jag vet att jag inte får vara själv.
Ingen vågar lämna mig själv.
Ingen vet vad Emelia kan göra medan ingen tittar på.
Jag mår så illa. Har så ont i magen. Mår så dåligt.
Äckelkänslorna tar död på mig och slår mig i spillror där ute på landets toalettgolv. I de blått inredda badrummet ligger jag på golvet och funderar ut hur jag ska överleva livet under de sena kvällarna. På landet finns ingen vanlig toalett. På landet kan man inte kräkas. På landet äter jag bara i kolosala mängder. Jag äter tills jag gråter. Jag gråter tills jag bestämmer mig att aldrig någonsin mer äta. Jag äter inte förens jag går ner två kilon. Sen äter jag, och äter. Tills jag står på vågen och får svindel utav ångestvågen då jag inser att jag åter är tillbaka på samma vikt, två kilo upp, två kilo ned. Mitt liv är en enda misär, en oerhört tragisk historia. En enda lång historia med massa ångest, sorg och skam. Ibland är jag glad. När solen skiner ler jag, när solens strålar värmer mig brukar jag skratta.
När jag går bredvid mitt solsken är jag varm i hjärtat. När jag håller bästa väns hand flyger ångesten ur mitt bröst. När jag kysser min fina fylls hjärtat av kärlek och bröstet av hopp. När jag sover bredvid min fina drömmer jag om lyckliga dagar. När jag återigen är ensam kommer smärtan och mörkret.
Jag är hemma nu. I den där tomma lägenheten med tiden som står stilla. I den där lägenheten där verkligheten inte lyckats tränga sig in. Det är ganska tryggt här. Det passar mig alldeles jättefint att leva utan det verkliga livet bara för en stund. Jag hade gärnat stannat här. Jag hade förmodligen stannat uppe och kräkts hela natten. Leget naken i badkaret och tjuvkikat på min kropp tillsammans med skammens tydliga närvaro. Så hade jag suttit uppe och skrikit till en massa Håkan sång. Kanske hade jag sovit två eller kanske tre timmar. På morgonen hade jag sprungit till apoteket och köpt Dulcolax, sen hade jag proppat i mig en massa tabletter. Så hade jag stannat här hemma en natt till. Nästa dag hade jag fått panik och ringt efter A att hämta mig så hade jag sprungit in på toa och vägt mig.. ute på landet.
Men jag vet att jag inte får vara själv.
Ingen vågar lämna mig själv.
Ingen vet vad Emelia kan göra medan ingen tittar på.
(Jag ska ner till landet nu igen. Hade egentligen tänkt att bara hämta massa grejer, snabbt som fan innan tankarna hann ifatt mig och tvingade fram lite fler tårar, men ja.. det gick sådär.)
VEM ÄR EMELIA-EVELINE?! DET ÄR JAG, MIN ÄS OCH JAG LEVDE UNDER EMELIA-EVELINE I TRE ÅR.
Jag
Dagens fina lilla skit! Snart höstlov och få komma hem till mina fina ♥ Saknar du inget hemifrån frågor folk mig ofta, jo det är klart. Men jag pratar minst 20 gånger om dagen med mamma&pappa, Linnea och jag hörs vid och så bästa bästa bästa Sandra som jag har en alldeles egen perfekt relation till. De kan gå hur lång tid som helst utan att vi behöver prata för att sedan kunna börja där vi var för tre månader sedan, nu pratar vi dock ofta, men de jag skulle säga är att hon är underbar! Jag längtar inte hem, faktiskt, på riktigt, jag har det bra där jag är idag. Om någon skulle säga till mig att jag var tvungen att flytta hem igen skulle jag bli förstörd. Jag vill va med J, jag vill gå på min nya skola tillsammans med min fina klass och de härliga människorna i den. Jag vill inte "hem" till något som slutade att kännas som hemma för länge sedan. Här känner jag mig trygg, här mår jag bra. En halva av mitt hjärta kommer alltid stanna i Norberg. Saknad är inte onaturligt. Vissa dagar har jag funderat om detta vart rätt, när äs-tankarna slår mig så hårt så att luften går ur mig och allt jag vill bara är att ligga i mammas famn. Men tro det eller ej, dem är nästan helt borta!! Jag håller på att bli till 100% frisk. Jag vet att det kommer ta än mer tid och att jag alltid kommer ha bestående men från denna perioden av mitt liv, men om mamma överlevde så kan jag också! Att känna är vackert. Även om jag är rädd för alla känslor förutom styrka och glädje eftersom att jag känner mig misslyckad utan kontroll så kan jag tillåta mig att känna. Äntligen vet jag vem jag är! Jag har hittat min plats på jorden och jag befinner mig äntligen på helt rätt väg i livet. Jag är glad att ha gjort något för min egen skull, de allra bästa må vara de människor som stöttat mig fullt ut med en ärlig mening. ♥
Bilder från i fredags tillammans med D & I i Malmö.
J
Sjuk tjej
Sitter med mamma i telefon och skickar länkar på finfina väskor från Ebay, är man sjuk så är man. Förkyld som fan med feber och mensvärk, allt på samma gång. Skulle egentligen in till Lund & fira D idag, men är helt slut, så typiskt :/ Då tröst frossar man i väskor istället med en massa Paradise Hotell ;-D
Hoppas hoppas att jag kan jobba på onsdag! Är som tur var ledig imorgon hur som.
Solsken
Sugen på att börja fota igen. Haha vad löljigt de låter..
