Början
jag är liten och sitter hoppkurad mot min mammas arm, i det lilla kapellet bär alla svart för att sörja en människa som inte längre kan älskas i dess fysiska form. Inga fler värmande kramar, inga fler värmande leenden som letar sig in i hjärtat hos oss som samlats idag. Begreppet aldrig någonsin igen fick ett ansikte för mig bland alla dessa människor. Hon låg livlös i den stängda kistan medan livet fortlöpte för människor som inte fört någonting gott till mitt åtta åriga liv. Min mormor, min bästa vän, min bortflykt från verkligheten var helt plötsligt inte längre verklig. Allt vi gjort tillsammans skulle förbli vackra minnen utan fortsättning. Hon skulle aldrig någonsin smeka min kind, aldrig någonsin plåstra om mitt knä, aldrig någonsin mer torka bort mina tårar.
Jag minns hur jag kände skam för att gråta, mormor ville inte att man skulle vara ledsen, men hur håller man tårarna tillbaka när den som målat solskenet på ens himmel helt plötsligt är borta, för alltid? Mina tårar sprutade utan slut, snoret rann medan mamma snöt mig i hennes tröja och strök mig över pannan. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig upp och ner av gråtens rörelser, tillsammans sa vi adjö till en bit av oss själva samtidigt som prästen pratade om hur mormor nu blev till något annan, någon annanstans.
Hur ska man kunna bli hel igen när saknadens enorma smärta splittrat ens inre i tusen bitar? Våra hjärtan grät blod den dagen, vi grät tills känslan av att inte kunna gråta mer, men insikten om att inte bli omfamnad utav den människa som format oss och skapat möjligheterna att känna lycka, lyckades pressa fram fler tårar.
Livet går vidare, men de tusen bitarna i ens inre har blivit till glassplitter som strötts ut som strössel över glass vilket gör vägen smärtsammare att gå. För mig som åttaåring var distansen från att ha lärt sig att cykla inte lång och nu skulle jag helt plötsligt lära mig gå en mil lång väg full utav vassa glasbitar. Så jag ramlade, jag föll gång efter gång efter gång tillbaka till mammas famn, samtidigt som denna vägen skulle vandras så knackade puberteten och tonåren på dörren. Lite för mycket utav allt på samma gång skapade ett kaos i mitt trötta huvud som fortfarande var ett barns tankar och jag stupade framlänges, där någonstans föddes början till min ätstörning, då jag kröp över grossat glas vilsen, sörjande med vetskapen om att jag snart skulle bli vuxen
Jag minns hur jag kände skam för att gråta, mormor ville inte att man skulle vara ledsen, men hur håller man tårarna tillbaka när den som målat solskenet på ens himmel helt plötsligt är borta, för alltid? Mina tårar sprutade utan slut, snoret rann medan mamma snöt mig i hennes tröja och strök mig över pannan. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig upp och ner av gråtens rörelser, tillsammans sa vi adjö till en bit av oss själva samtidigt som prästen pratade om hur mormor nu blev till något annan, någon annanstans.
Hur ska man kunna bli hel igen när saknadens enorma smärta splittrat ens inre i tusen bitar? Våra hjärtan grät blod den dagen, vi grät tills känslan av att inte kunna gråta mer, men insikten om att inte bli omfamnad utav den människa som format oss och skapat möjligheterna att känna lycka, lyckades pressa fram fler tårar.
Livet går vidare, men de tusen bitarna i ens inre har blivit till glassplitter som strötts ut som strössel över glass vilket gör vägen smärtsammare att gå. För mig som åttaåring var distansen från att ha lärt sig att cykla inte lång och nu skulle jag helt plötsligt lära mig gå en mil lång väg full utav vassa glasbitar. Så jag ramlade, jag föll gång efter gång efter gång tillbaka till mammas famn, samtidigt som denna vägen skulle vandras så knackade puberteten och tonåren på dörren. Lite för mycket utav allt på samma gång skapade ett kaos i mitt trötta huvud som fortfarande var ett barns tankar och jag stupade framlänges, där någonstans föddes början till min ätstörning, då jag kröp över grossat glas vilsen, sörjande med vetskapen om att jag snart skulle bli vuxen
Jag tror att jag har gjort det! Jag gjorde det, efter att ha funderat och funderat fram och tillbaka, bråkat med mitt tvivel och min vilja.. så lyckades jag plötsligt skriva det, början, början på boken. Min bok! Äntligen, jag är på väg!
Kommentarer
Postat av: Syrran <3
Fint skrivet finaste underbaraste syster <3
Postat av: Mamma
Min älskade dotter önskade du ej gått igenom detta ! Du saknar verkligen mormor =( ,jag glad jag hade min mormor kvar till jag va vuxen så man önskar de ska vara.Men på ett eller annat sätt klarar man sig alltid eller man har ju inge val .
Trackback
