j
Min älskade vän, mitt hjärta, min kärlek och livskamrat ligger helt plötsligt på ett operationsbord akut. En natt på akuten med en halvtimmes sömn då jag spenderat resten av timmarna med att hålla din hand. I din hand som min hand försvinner. Jag har alltid sett mig som den bräckliga av oss. Jag antog att de alltid skulle vara jag som var den svaga av oss.. Du har tagit emot mig med öppna armar när mitt bröst värkt av ångest och livslusten sakta pulserat ut ur min kropp. Du har strykt mitt hår och pussat min panna medan du hållt om mig hårt de nätter rädslan för döden skrämt mig till oigenkännlighet. Min hud har absorberat värmen från din famn för att värma mig varm igen, mitt hjärta har fyllts med hopp och livslust genom att bara titta på dig. Utan dig vore jag långt ifrån där jag är idag, jag skulle ligga och räkna stjärnorna i taket och krypa på golvet kvidandes om hur ont det gör någonstans därinom mig. Hur en enda människa har kunnat blåsa bort det värsta av smärta precis som mamma blåste på fingret jag klämt i dörren när jag var liten är för mig det häftigaste någonsin. Jag trodde att jag alltid skulle va den av oss som var svagare än den andre, men nu måste jag vara stark. För oss. Utan dig. Jag är halv och tom. Som det lilla barn jag är kryper jag ihop i fosterställning, ringer till mamma och kramar om mina ben som skakar av den styrka som saknas för att stå. Om jag lovar att resa mig nu, kan du då lova mig att du klarar dig igenom detta så att jag får träffa dig imorgon igen? Jag älskar dig mer än vad jag någonsin trodde att jag kunde älska någon.
Kommentarer
Trackback
