emeliemelie.blogg.se

Tänkte skriva ett inlägg om äs-bloggar även här, jag gjorde det i all frustration i min Pro Ana/Mia blogg.

För er som inte vet vad dessa begrepp står för ska jag förklara det, äs - ätstörning, pro Ana - anorexi, Pro Mia - bulimi. Detta med pro är vi (dem) tjejer som har sin äs som en del av dem, som utgår för att de styr sin äs, kort och gott påstår man att man inte är sjuk utan har gjort detta till en livsstil. 

 

Jag är en utav de tjejer som hör till de anonyma äs-bloggarna, jag hör också till den skaran utav dessa tjejer som fått kommentarer där det klagas om att man skulle vara en bidragande faktor till att tjejer sjuknar in i ätstörningar. 

Det finns dem tjejer som skriver om sitt hat och sin rädsla för fetma till allmänheten, tjejer som beskriver hur vidrigt detta är och samtidigt skriver tips på hur man kräks på allra bästa sätt. Sedan finns det dem som jag, som skriver om sina egna känslor gentemot sig själv, som berättar om hur ens dagar har gått. Jag skriver till exempel aldrig detaljer om hur jag kräks eller vilken teknik som skulle vara bäst. 

Så då ställer jag mig denna frågan, har inte alla rätt att skriva om sina känslor?! Så länge man inte kränker eller hetsar någon till något. Jag är utav den uppfattningen att om man som läser är tillräckligt stark i sig själv så dras man inte ner i skiten, även om man läser om den. Jag skulle aldrig börja dricka varje dag bara för att jag läst eller lyssnat på vad en alkholist har att säga. Det är ju faktiskt inte så enkelt. Sedan att jag och vi andra tjejer (&killar) som skriver om äs och andra självskadebeteenden kan vara den utlösande faktorn till det hela - det går jag helt med på. För det är klart att det alltid finns en utlösande faktor. Skulle det inte vara en blogg, skulle det vara en kommentar som misstolkas eller något annat dumt och fånigt som blir stort och problematiskt. 

Det känns väldigt löjligt att vi ska få kommentarer om hurvida vi kan eller kommer göra tonåringar sjuka, för att vi skriver om våra egna känslor och dagar som ätstörda. För vilken frisk människa skulle känna att nu måste jag också svälta mig, börja kräkas, you name it. Jag köper det inte! Reaktionen borde väl vara tvärtom? Lättnad och empati för de som är drabbade.