Buzz - paket!
Äntligen fått mitt paket från buzzador!
Veet var det denna gången, funkade kanon på både mig och E. Babylena ben, utan några som helst reaktioner på produkten, jag som i normala fall är så känslig. Toppen :-)
Vem jag var, vem jag blev, vem jag är
Jag sitter fullt påklädd en mil ifrån min födelseort, min barndomsby - byn där jag växte upp, där jag blev Emelie. En mil från vårgrusiga trottoarer som jag lärde mig cykla på för mer än tio år sedan. En mil från lägenhetens parkettgolv som jag tog mina första steg på. Parkettgolvet som jag trampat runt på medan de beiga tapeterna beskådat hur jag växt var dag som människa medan jag kallat detta för hem. Från att ha växt i mammas mage tills jag fyllde sexton var denna lägenhet mitt hem. Från att vara den enda utav vänner, släktingar och familj som aldrig flyttat, bytt boende, omgivning, aldrig packat ner mina saker från ett gammalt ställe till ett nytt hem - från detta tog jag för nästan exakt ett år sedan mina spillror av mitt trasiga inre och chansade allt på att bygga upp ett nytt liv sextio mil härifrån, tillsammans med J.
Med iver, förhoppningar och nytt mod började jag packa ihop mina saker från mitt flickrum efter att ha fått beskedet om att J skrivit på kontraktet för vår tvåa vid Hantverkargatan i Landskrona. Platsen där jag skulle sväva på rosa moln och återfinna glädjen till livet, platsen som också skulle få mig att lägga mig naken storgråtandes på toa med J's armar runt mig.
Nu sitter jag här i vår sommarstuga och tittar ut över gräsmattan som jag sprungit barfota på som liten. J sover i samma säng som jag låg stortjutandes i när ångesten åt mig inifrån och ut, när dödsångesten jagade mig fram till stupet och jag föll för att förlora mig i den där hemska, smärtsamma, kalla tomheten. Vi sover bredvid varandra tätt intill där alla dessa känslorna ägt rum, men idag är jag fylld med tusen gånger mer styrka än då, styrkan över att kämpa för att övervinna all ångest. Jag har kraften att hela tiden kämpa för att behålla livslusten och en gång för alla övervinna den där förbannade jävla ätstörningar som bärt allt för många skepnader sen en lång lång tid tillbaka, inte minst orsakat allt för mycket smärta.
Jag är fullt påklädd, men känner mig ändå så naken. Inte längre tom. Bara naken. Naket, ärlig mig själv. Jag kan till och med kasta små brödsmulor av kärlek till mig själv så som jag och pappa gjorde för änderna när jag var liten. Det är inte mycket, men ett obeskrivligt stort steg för vägen jag vandrar på.
Att jag idag, bara ett år efter min största livskris där tvivlandet på värdet av min egna existens dominerade så gott som all tankekapacitet hos mig och saknaden utav meningen med livet var beredd att ge upp totalt och bara försvinna, kan möta motgångar med ett något större förnuft och något större lugn är en seger så löjligt lyckofylld för mig att det är svårt att förstå.
Jag vill aldrig mer låta rädsla hindra mig.
Jag vill aldrig mer hålla tyst om vem jag är eller varför jag idag är den jag är.
Sedan jag var tretton har jag svältit mig själv tills den grad att jag svimmat i duschen. Färgat tröjor blodiga med näsblod på grund utav hjärntrusten jag drabbades av från den hårda svälten. Jag har överdoserat extrema mängder laxermedel med resultatet av att jag suttit vaken på toaletten ensam om nätterna med magknip som fått mig att fundera på om det är såhär jag kommer att dö. Jag har tränat så hårt att mina ben vikt sig. Jag har kräkts tills magsyrarna vridit om magen tiotals varv av smärta. Jag har kräkts tills jag såg blod. Jag har kräkts tills jag nästan svimmat i mina egna spyor. Jag har skärt mig. Jag har legat på golvet och galltjutit av ångest. Jag har bett för mitt liv. Jag har hatat mig själv. Jag har druckit för mycket med allt för fel inställning. Jag har träffat mängder av killar.
Allt bakom ett sorglöst leende som inget annat hellre hade velat brista ut tillsammans med tårar.
Jag är bara sjutton, än är jag inte säker på vad jag vill göra i framtiden mer än att helhjärat gå in för att bli frisk och fri med K's hjälp hållandes i J's hand med familjens stöd i ryggen och mina fina vänner vandrandes med vid sidan om redo att ta emot mig om och när jag faller, precis som jag skulle göra för dem.
Praktik
Helt plötsligt blev jag en sån där.. avslappnad och harmonisk människa. Dricker kaffe medan jag låter fantasin flöda samtidigt som Håkan sjunger högt för mig.
Inne på andra veckan utav praktiken, trivs oehört bra - hysteriskt bra handledare och fina människor vart man än ser sig om. Ibland är det tillåtet att stanna upp och andas in, lagra allt det fina för att sedan kunna plockas fram under snårigare stigar.
Innan jag lägger mig för att gå upp till klockan fem då jag börjar jobba redan vid sju imorgon ska jag avsluta novellen och sen ta en kvällspromenad vid havet.



Början
jag är liten och sitter hoppkurad mot min mammas arm, i det lilla kapellet bär alla svart för att sörja en människa som inte längre kan älskas i dess fysiska form. Inga fler värmande kramar, inga fler värmande leenden som letar sig in i hjärtat hos oss som samlats idag. Begreppet aldrig någonsin igen fick ett ansikte för mig bland alla dessa människor. Hon låg livlös i den stängda kistan medan livet fortlöpte för människor som inte fört någonting gott till mitt åtta åriga liv. Min mormor, min bästa vän, min bortflykt från verkligheten var helt plötsligt inte längre verklig. Allt vi gjort tillsammans skulle förbli vackra minnen utan fortsättning. Hon skulle aldrig någonsin smeka min kind, aldrig någonsin plåstra om mitt knä, aldrig någonsin mer torka bort mina tårar.
Jag minns hur jag kände skam för att gråta, mormor ville inte att man skulle vara ledsen, men hur håller man tårarna tillbaka när den som målat solskenet på ens himmel helt plötsligt är borta, för alltid? Mina tårar sprutade utan slut, snoret rann medan mamma snöt mig i hennes tröja och strök mig över pannan. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig upp och ner av gråtens rörelser, tillsammans sa vi adjö till en bit av oss själva samtidigt som prästen pratade om hur mormor nu blev till något annan, någon annanstans.
Hur ska man kunna bli hel igen när saknadens enorma smärta splittrat ens inre i tusen bitar? Våra hjärtan grät blod den dagen, vi grät tills känslan av att inte kunna gråta mer, men insikten om att inte bli omfamnad utav den människa som format oss och skapat möjligheterna att känna lycka, lyckades pressa fram fler tårar.
Livet går vidare, men de tusen bitarna i ens inre har blivit till glassplitter som strötts ut som strössel över glass vilket gör vägen smärtsammare att gå. För mig som åttaåring var distansen från att ha lärt sig att cykla inte lång och nu skulle jag helt plötsligt lära mig gå en mil lång väg full utav vassa glasbitar. Så jag ramlade, jag föll gång efter gång efter gång tillbaka till mammas famn, samtidigt som denna vägen skulle vandras så knackade puberteten och tonåren på dörren. Lite för mycket utav allt på samma gång skapade ett kaos i mitt trötta huvud som fortfarande var ett barns tankar och jag stupade framlänges, där någonstans föddes början till min ätstörning, då jag kröp över grossat glas vilsen, sörjande med vetskapen om att jag snart skulle bli vuxen
Jag minns hur jag kände skam för att gråta, mormor ville inte att man skulle vara ledsen, men hur håller man tårarna tillbaka när den som målat solskenet på ens himmel helt plötsligt är borta, för alltid? Mina tårar sprutade utan slut, snoret rann medan mamma snöt mig i hennes tröja och strök mig över pannan. Jag kunde känna hur hennes mage rörde sig upp och ner av gråtens rörelser, tillsammans sa vi adjö till en bit av oss själva samtidigt som prästen pratade om hur mormor nu blev till något annan, någon annanstans.
Hur ska man kunna bli hel igen när saknadens enorma smärta splittrat ens inre i tusen bitar? Våra hjärtan grät blod den dagen, vi grät tills känslan av att inte kunna gråta mer, men insikten om att inte bli omfamnad utav den människa som format oss och skapat möjligheterna att känna lycka, lyckades pressa fram fler tårar.
Livet går vidare, men de tusen bitarna i ens inre har blivit till glassplitter som strötts ut som strössel över glass vilket gör vägen smärtsammare att gå. För mig som åttaåring var distansen från att ha lärt sig att cykla inte lång och nu skulle jag helt plötsligt lära mig gå en mil lång väg full utav vassa glasbitar. Så jag ramlade, jag föll gång efter gång efter gång tillbaka till mammas famn, samtidigt som denna vägen skulle vandras så knackade puberteten och tonåren på dörren. Lite för mycket utav allt på samma gång skapade ett kaos i mitt trötta huvud som fortfarande var ett barns tankar och jag stupade framlänges, där någonstans föddes början till min ätstörning, då jag kröp över grossat glas vilsen, sörjande med vetskapen om att jag snart skulle bli vuxen
Jag tror att jag har gjort det! Jag gjorde det, efter att ha funderat och funderat fram och tillbaka, bråkat med mitt tvivel och min vilja.. så lyckades jag plötsligt skriva det, början, början på boken. Min bok! Äntligen, jag är på väg!
Hemma





Hallåja!

<3


2013


Nu är det tomt och tyst här hemma. Familjen åkte hem klockan nio imorse medan jag låg utslagen i fotändan eftersom att J låg millimeter nära mig med en hand i ansiktet. J ligger och vilar och jag ska ta tag i ett berg med skolarbete känns det som.. Men de går nog bra.
Nyår blev fint.
Du får leva med det resten av ditt liv

Stormen är över

Natten spenderades hos I så jag slapp sova själv i ovetenskapens oro. Hur fint som helst av na och hennes mamma att tvinga med mig hem till dem så att jag fick tänka på annat.
Det är bättre med J och op har gått bra. Var och hälsa på idag, han hade varit upp och gått två gånger innan mig och gick en gång när jag var där - en kämpe är han min fina fina pojk! ♥
Jag måste bara säga att jag har världens bästa vänner. C & I mötte mig i lund igår, vi åkte till Nova där vi åt och pratade om mest ingenting som hade betydelse. C fick stå för mycket roligt eftersom att han är den som har något som inte vi har ;-D
Nu hoppas jag på en bra kväll utan överaskningar. Jag hade tänkt ringa J och kanske även åka in en sväng. Helgen väntas bli lugn med julafton på sjukhuset tillsammans med käraste och tjejmiddag hos E för att fira henne. Finfina E!
j
Hallåja!

Bella tar blodprov på mig.
Livet rullar på, skola, plugga, gymma, kompisar. Mycket innan jul - precis som det ska vara!
Slutar redan på torsdag. Allt har gått så fort, vart tar dagarna vägen?! Har inte riktigt kopplat ännu.. Antar att det bara är ett tecken på att livet är bra och vardagarna så pass roliga att de flyger iväg :)
Livet andra sidan Sverige



ULLARED!

Ooohoho!

Härlig träningsverk idag! Fyfan så otränad man kan vara, rätt hemskt. Imorgon kör vi igen! Skulle egentligen till Emporia, men både jag och E va rätt trött haha.